Till dig med ett barn som inte vill sova

Jag trodde att jag hade varit trött förut. Jag hade ingen aning. 

Jag hade hört att spädbarn sover hela tiden. Sjutton timmar varje dygn. Så var det inte för oss. En timme här, en timme där. Nytt uppvak, mer amning. Uppvak igen, skrik och gråt. Varv efter varv i lägenheten, gungandes och nynnandes. 

Det är sjukt vad det gör med en att inte få sova. Det är som att man trubbas av, samtidigt som allt blir mer intensivt. Det var inte tröttheten som kändes mest, utan ensamheten i att vara vaken när alla andra sov. Ångesten som kom när det började ljusna och jag kände mig som mest uppgiven eftersom jag behövde ta mig igenom en ny dag utan att ha sovit. 

Jag önskar att någon hade berättat om hur de upplevde samma sak. Att någon varit hundra procent ärliga med mörkret och alla “de förbjudna känslorna”. Att jag varit mer ärlig på BVC om hur jag verkligen kände. Istället berättade jag det i efterhand, och först då fick jag veta hur mycket hjälp som finns att få. 

Vi testade att ta några helnätter var. Jag pumpade, min partner tog alla uppvak och all matning och jag fick sova. Dagen efter bytte vi av. Att bara få sova en natt nollställde det värsta. Lika mycket kunde det hjälpa att ge upp och be om hjälp de gånger då det “var min tur”.

Jag hatar att vara en av alla dem som säger det, men det kommer bli bättre. 

Till dig som kämpar med nätterna vill jag säga att alla känslor är okej. 

Precis alla.